sannabergmans

Folk frågar ständigt hur jag mår, och jag orkar inte ljuga längre. Jag vill inte tynga ner någon med mitt eget inre helvete men jag har inte orken att säga "jo det är bara bra", för så fort jag får frågan får jag kämpa med att inte börja gråta. Folk säger att jag är stark, att jag är krigare, att jag ska kämpa på som jag alltid har gjort.

 

De säger att jag har massa fina människor runtomkring mig VILKET JAG HAR, jag älskar er för varje liten sekund ni lyssnar på mig och för varje småsak ni gör för mig, men jag är så förbannat jävla idiottrött. Jag är trött på att gå runt med en ständig saknad av någon som aldrig kommer tillbaka, jag är trött på att slita röven av mig i alla ämnen för en enda bokstavs skull. Jag är trött på att känna att jag aldrig duger, att jag inte är bra nog. Jag är trött på att ifrågasätta mig själv. Jag är trött på att känna mig instängd i min egen kropp, med ingenstans att ta vägen. Det är som att ha fastnat i kvicksand. Man vägrar att ge upp och sjunka ner, fastän man vet om att varenda rörelse man gör slutar på samma sätt, att man tillslut sjunker. Jag vill inte vara helt slut varje dag, eftersom jag knappt kan sova en hel natt längre. Jag vill inte behöva vakna med panik över att inte kunna andas, för att smärtan har tagit över varenda del i min kropp. 

 

Just nu mår jag bra, men samtidigt är mina ögon svullna och söndergråtna eftersom jag inte gjorde det igår. Jag försöker att sätta ord på det och letar efter en förklaring men helt ärligt så vet jag inte. Jag vet inte vad det beror på. Ska hålla ut i två dagar till och sen kan det väl snälla bli en förändring på detta. För som sagt, jag är så jävla trött.