sannabergmans

"Cry as hard as you want to, but just make sure that when you're finish, you'll never cry for the same reason again". Detta citat har jag försökt leva efter i hela mitt liv och det har funkat otroligt bra. Fram tills igår. Att jag låtsades som att jag inte brydde mig genom att ignorera honom triggade igång honom, vilket resulterade i ytterligare ett meddelande som löd "aja som du vill, det är ditt val att du inte vill höra sanningen". Efter att ha mått dåligt exakt hela dagen var det droppen som fick bägaren att rinna över. Jag grät mig till sömns. 

 

För att ge er en liten inblick i situationen kan jag berätta att vi började träffas i vintras. Det blev snabbt intensivt och jag fick otroligt mycket känslor. Att döma av hans ord och handlingar trodde jag att han kände samma sak. Han sov hos mig tusen gånger, åkte 4 mil till vår sommarstuga bara för att träffa mig i 20 min, vi planerade att vi skulle tatuera oss samtidigt, han ville träffa mina föräldrar osv. Jag trodde verkligen att han menade allvar och när allt var bra mellan oss var jag the luckiest girl on the planet. Men allt har en baksida mina vänner. Redan från början märkte jag att han var otroligt svartsjuk och kontrollerande. En gång glömde jag att svara på hans meddelande, det tog fyra timmar innan han skrev "vi skiter i allt, du kan ta bort mig, hejdå". Han fick MIG att be om ursäkt när killar skrev till mig, även om jag inte svarade dem. Till slut var jag så smart att jag stängde av notiserna från snap och facebook när vi skulle ses, allt för att slippa "bråka". När en kille kommenterade min profilbild screenshotade han det, skickade bilden till mig och bad mig att ta bort kommentarerna. Han kunde ringa mig en fredagkväll från stan när jag var på landet för att fråga om vi kunde ses, när jag inte hade någon möjlighet att ta mig in till stan och han inte kunde hämta mig eftersom han hade druckit. Vet ni vad han sa? "Nästa gång du frågar om vi ska ses så kommer inte jag heller kunna". Uppenbara psykotiska tendenser, om någon av mina kompisar hade träffat en sån kille hade jag gjort allt för att få dem att sluta. Men det var inte mina kompisar det gällde. Det var mig själv. Och då är man så fucking blind. 

 

Den 18/4 på en lektion i naturkunskap fick jag mitt hjärta brutalt krossat. Jag har fortfarande inte använt tröjan som jag hade på mig då eftersom den ger mig så dåliga vibbar. Det visade sig att han hade skaffat ett förhållande samtidigt som vi träffades. Jag grät hela den dagen och kände mig otroligt ful, dum, naiv och utnyttjad. Redan dagen efter, på 50dagarsfesten, kysste jag någon annan. Allt för att han inte skulle vara den senaste. 

 

Jag pluggade, tränade och festade om vartannat. Allt för att hålla mig någorlunda upptagen. Men självklart tänkte jag på honom, både medvetet och omedvetet. När Real förlorade mot Barca undrade jag om han tänkte på mig (han var barcafan). När vi vann ligan och Champions League undrade jag om han tänkte på mig. Flera gånger drömde jag att vi var back together och jag blev lika arg på mig själv varje gång. En del av mig bönade och bad inombords att jag skulle få en enda liten ursäkt eller förklaring till varför det blev som det blev, och en annan del ville bara glömma allt som hade med honom att göra och gå vidare i livet. 

 

Jag gick vidare i livet. Allt gick hur bra som helst fram tills igår, då människan beslöt sig för att skapa ett nytt konto, skriva till mig och ge mig möjligheten att få min "förklaring". Bara åsynen av hans namn fick mig att skaka som ett asplöv och alla tänkbara obehagskänslor fyllde hela min kropp. Efter mycket om och men beslöt jag mig för att bara ignorera honom. Jag vill inte ge honom nöjet eller bekräftelsen att jag fortfarande tänker på honom och undrar vad som hände. Det hade varit skillnad om han skrev sin "förklaring" direkt på facebook, men när han nu bad mig att först adda honom på snap så att han kunde förklara där, att JAG skulle behöva make an effort för att få veta så var det solklart. Aldrig i mitt fucking liv. Dessutom, vi vet alla vad han går för. Vem säger att han inte skulle ljuga ihop något lite lagom trovärdigt, säga att han fortfarande gillar mig och få mig att tro på honom? Dessutom x2, ingen fucking förklaring i världen kan förändra situationen eller göra den bättre. Oavsett om deras förhållande var framtvingat av religiösa skäl eller under mordhot så är skadan redan skedd för längesen, närmare sagt för fyra månader sen. Jag kommer aldrig att få veta och jag kommer kanske aldrig att sluta fundera. Vissa kanske tycker att jag är dum som inte tog chansen igår, men när en person har hållit fast en i ett sånt järngrepp gör man verkligen allt för att hålla sig fri. Jag vill aldrig mer ha något med honom att göra, och om han inte knackar på min dörr eller råkar springa in i mig på ica så kommer jag aldrig mer att se honom. Och jag är helt fine med det. 

 

Anledningen till att jag grät mig själv till sömns igårnatt är ännu ganska oklar. Kanske för att han förstörde exakt allt genom att skriva till mig, kanske för att jag får ångest av att tänka på hur dåligt jag mådde emellanåt under tiden som vi träffades, kanske för att jag insåg att jag inte helt och hållet har kommit över honom eller kanske för att han krossade mitt hjärta och för att jag, bara genom att se hans namn, tvingades att återuppleva allt det igår. Förmodligen var det en blandning av dessa faktorer. Varför jag skriver ut detta och verkligen blottar hela mitt hjärta vet jag inte heller, men vissa verkade ifrågasätta mig och varför jag grät igår. "Han var ju bara en idiot och det har gått så lång tid". Ja, en idiot av värsta tänkbara sorten som jag gillade så otroligt mycket, som jag var beredd att göra allt för och som förstörde mig totalt. Dessutom har det inte gått tillräckligt lång tid. Så kom tillbaka när ni har fått era hjärtan krossade och försök säga samma sak. Det kommer ni inte kunna ;)