sannabergmans

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. JA, vi förtjänar definitivt en egen dag då vi hyllas lite extra. Men NEJ, att vi har en egen dag bevisar bara att vi fortfarande är en minioritet, påverkade och utsatta. Där är jag lite kluven. Jag vill bara ge en stor fet kyss till alla starka, fina, självständiga och smarta kvinnor där ute i världen, oavsett vilket datum det är. Som kämpar för det som är rätt och står upp för sig själva. Mamma, den starkaste kvinnan jag känner. Vilken ära att få ha dig som förälder. "Here is to strong women. May we know them. May we be them. May we raise them". 

 

Tyvärr är denna dag förknippad med en hel del tråkigheter för mig personligen. Idag är det exakt ett år sen jag träffade en person för första gången. En person som jag föll fruktansvärt hårt för trots att jag innerst inne visste att det skulle gå åt helvete. Jag var rädd och hade ångest under hela tiden som vi träffades. Rädd för att göra fel och väcka hans ilska, och ångest eftersom jag gillade honom så mycket samtidigt som jag mådde så otroligt dåligt. Jag sa till mig själv gång på gång att jag måste dra mig ur innan det går för långt. Men man har ju en tendens att inte lyssna på sin inre röst. 

 

Tillslut kom den dagen då allt brakade loss. Där och då lärde jag mig att aldrig aldrig aldrig mer ge så mycket av mig själv till någon som inte ger något tillbaka. Att aldrig mer ignorera min magkänsla. Att aldrig mer sätta min egen lycka och heder på spel för någon annans skull.

 

"Det finns inget ont som inte har något gott med sig" - på lång sikt drog jag lärdom av det. Idag vet jag att jag är för bra och för stark för att låta någon annan människa försöka dra ner mig i sitt eget svarta hål, och därför kommer jag aldrig låta det hända igen. Så det så.