but it's time to say goodbye

Förra inlägget var som taget ur min dagbok eftersom jag mådde så konstigt men jag låter det vara kvar ändå. Efter åtskilliga pratstunder med mamma och mina tjejer känns situationen mycket bättre och jag är inte alls lika förvirrad längre. Oavsett vad man känner kan man aldrig rå för sina känslor, och "om han blir arg för det så säger det en hel del om vilken slags person han är" som min psykolog aka Johanna sa. 
 
Lördagskvällen spenderades med världens bästa Ida & Tuva när vi åt gudomliga hamburgare på Western Burger som gick rakt ut i biceps. Det är så skönt att man kan vara sig själv till 100% med er, att inte behöva försköna nånting eller låtsas som att allt är bra. All kärlek till er! 
 
Träffade Chiellini efteråt och fick liiite för lite sömn innan jag gick upp 08:30 för veckans tredje benpass (!!!). Sex pass på sju dagar denna vecka, rygg & biceps står på schemat imorgon... Go hard or go home ;)
 

Rationalisera mera

Sommaren 2016 fick jag känslor för en person, vi kallar honom A för enkelhetens skull. Vi träffades i några månader innan vi bröt kontakten efter att han hade fuckat upp. Sommaren 2017 skulle vi ses en kväll vilket aldrig blev av, då han fuckade ytterligare en gång och jag fick nog. Bara några dagar efteråt stötte jag på honom på stan efter krogen och mitt inre helvete bröt loss. Vi bråkade som aldrig förr och hördes inte av något mer. Fram tills i söndags när han skrev till mig efter 16 månader. Igår träffade jag honom. Och idag är min hjärna helt förstörd.  
 
Under sommaren 2016 försökte jag desperat komma över mitt livs första kärlek, vilket jag vet nu i efterhand var den största anledningen till att jag fastnade för A. Trots att jag aldrig visste var jag hade honom så var jag lojal, åkte alltid till honom så fort han ville ses och sa nej till alla andra. Jag var en fucking toffel. Medans jag bara ville ha honom, ville han ha mig ibland och tusen andra tjejer resten av tiden. 
 
På över två år hinner man förändras en hel del. Jag vill inte ha honom längre. Jag har inte saknat honom. Anledningen till att jag träffade honom igår var att jag inte ville att det skulle vara några "hard feelings" mellan oss. Jag ville inte att den sista gången vi sågs skulle vara när vi skrek & grät. Men han har också förändrats. Han säger att han har saknat mig, att han vill ge oss en chans. Och min hjärna får kortslutning. 
 
Det han sa igår var ALLT jag ville höra under sommaren 2016. Men det var det sista jag ville höra igår, för jag är inte samma person som då, jag har inte samma känslor som då. Alla hans brister och våra olikheter som jag tidigare bara hade blundat för blev plötsligt så tydliga. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu. Var det dumt av mig att träffa honom igen? Den här gången verkar det som att jag kommer behöva vara tvungen att såra honom, eftersom vi är på olika ställen i livet och vill helt olika saker. Och det är fett fucked up. 

Be alright

Sliten men samtidigt förvånansvärt pigg Sanna som skriver efter gårdagens bravader. Jag, Bella & Calle drog shot efter shot efter shot innan vi tog oss till krogen där jag stötte på mina gamla barndomsvänner som jag inte har träffat på minst åtta år. Hängde med dom och levde loppan som vanligt, hamnade på efterfest på Söder och efterefterfest på Norr innan jag slutligen var hemma vid 05:30. Har några minnesluckor och det mesta var väldigt oklart men givetvis blev det en fantastisk kväll/natt, så tack för det alla inblandade och framförallt Bella <3 
 
Fredagskvällen spenderades med min baby J på bästa möjliga sätt med massa mys, en perfekt helg med andra ord. 
 
Utöver det så förlorade vi med 5-1 mot Barca, som väntat fick Lopetegui sparken och ersattes av Solari. Har övningskört som ett djur, tränat, shoppat och sökt jobb som vanligt. Om någon arbetsgivare läser detta kan ni ju holla at me!! 
 

RSS 2.0