sannabergmans

"How they treat you is how they feel about you", läste detta för ett tag sen och började nyligen fundera på att det stämmer så otroligt mycket. Om jag någon gång i framtiden lyckas återuppliva mitt hjärta och (gud förbjude) få känslor för någon, oroa mig för om hen känner likadant, ska jag överanalysera alla vibbar och varenda liten signal.

 

Är det kärlek att ignorera någons sms, försvinna från stan i en vecka utan att höra av sig, för att sedan ringa ett enda litet samtal klockan 4 på lördagsmorgonen efter krogrundan för att man inte vill sova ensam? Nej kära vänner, det är fucking inte kärlek men det vet man inte när man nyss har fyllt 17 och bekräftelsebehovet och längtan efter att bli älskad är som störst. Man spelar rollen som "the loyal bootycall" felfritt, man offrar tid med vänner och familj och sätter sin självrespekt på spel, allt för att vara med denna speciella människa som får en att må sådär fantastiskt bra. Men gör man verkligen det? Man inser efteråt att det inte var så perfekt som man trodde då, att bristerna så småningom faktiskt övervägde. 

 

Det kommer en dag när något inträffar och gränsen är passerad. Det är oförlåtligt, går aldrig att reparera och kommer aldrig att kunna bli som förut. Om ni är osäkra på hur personen ni är intresserade av känner för dig - kolla hur hen behandlar dig. Blir du behandlad som en prinsessa, aldrig behöver vara svartsjuk eller orolig och verkligen är the luckiest girl on the planet, stanna kvar. Njut av stunden och känslan. Om inte - dra dig ur så fort som möjligt. JA, du krossar ditt egna hjärta men hellre det än att någon annan till slut krossar hela dig. Var medveten om ditt eget värde, och never settle down. Du förtjänar det allra bästa. Puss