sannabergmans

När jag var yngre, cirka 14-15 år fick jag ofta höra "du som inte tränar, hur kan du ha så bra kropp?" Jag ville gråta och slå dem i ansiktet för det sista man kan påstå om mig är att jag inte tränar. Visserligen hade jag inte gymkort då, för det är 18årsgräns på de flesta gymmen, men i ur och skur tränade jag och Adam med rostiga vikter och ojämnt underlag på baksidan av vårt hus. Trots att det snöade lät jag det inte hindra mig, utan att överdriva så låg jag till och med i dunjacka och körde bänkpress med nästan 40 kg när jag knappt var 15 år. Det ni. 

 

Ungefär i samma veva började jag intressera mig för kost och dess betydelse för kroppen, som i sin tur innebar att jag började räkna kalorier. Som 15-åring var det guld värt att snabbt inse att när man åt mindre, gick man ner i vikt. Dag för dag gjorde jag scheman i smyg om hur mycket jag fick äta, en sommar vet jag att jag nästan bara åt vattenmelon till frukost eftersom det knappt innehöll några kalorier alls, samtidigt som jag pressade mig själv till att gå alldeles för långa promenader. Vissa dagar kunde jag knappt komma upp ur sängen, jag låg bara och somnade om och om igen eftersom mitt blodsocker var så fruktansvärt lågt. När jag åkte till Turkiet 2014 hade jag tappat mina kilon och skaffat min första tatuering. Jag var odödlig. 

 

Någon gång i ettan på gymnasiet gick en av mina gamla kompisar som jag inte träffade så ofta bakom mig och utbrast "Sanna du har blivit fett smal". Blev jag glad eller? Jag blev totalt överlycklig. Mina ansträngningar hade gett resultat och alla kunde se det. När jag nu, nästan 3 år senare kollar tillbaks på gamla bilder blir jag alltid lika förvånad. Jag hade ingen rumpa eller nånting och var faktiskt ganska så smal. 

 

Jag vet inte när jag slutade att räkna kalorier, gymnasiet pressade oss alla så hårt att man helt enkelt inte hade tid att fokusera på något annat. Tusentals läxor, massa krav, som pricken över i:et gick jag dessutom och blev kär. Att räkna kalorier fanns inte längre på världskartan. De få gångerna jag hann träna var när jag ibland samlade tillräckligt mycket krafter för ett "underhållningspass" på baksidan, där jag aldrig utmanade mig själv, utan bara "underhöll" musklerna. 

 

I flera år har jag alltså mer eller mindre varit intresserad av kost och träning. Nu i januari skaffade jag gymkort och överträffade mig själv gång på gång. Fast jag var helt slut efter praktiken tog jag mig ändå till gymmet, jag gymmade fast jag var förkyld, bakis, heartbroken, you name it. Jag åt som ett djur, tränade som ett djur och fick resultat som ett djur. Detta resulterade självklart i att jag gick upp i vikt, fick fler centimeter runt låren och större rumpa. Alla mina shorts från förra sommaren blev för små och någonstans inom mig började en liten oro att växa till sig. Jag ska inte ljuga, om det är samhället eller mitt eget fel vet jag inte men jag har alltid varit livrädd för att gå upp i vikt. Nu var jag tvungen att välja - skulle jag än en gång börja äta mindre, räkna kalorier och därmed förlora alla mina gains? Eller skulle jag fortsätta på samma spår, äta hälsosamt och tillräckligt mycket för att kunna öka och inte bry mig ett skit om kalorier? Jag bad kalorierna att dra åt helvete. 

 

Jag fortsatte att äta och träna och någon gång i maj ungefär nådde jag mitt första delmål, att ta 50 kg i squats. Efter studenten har jag festat för mycket och tränat för lite vilket självklart betyder att jag har tappat lite. Idag gymmade jag på riktigt för första gången på mer än en månad, för måndagens gymsession bestod mest av att gå på löpbandet. Idag tog jag 45 kg i squats, 5 x 3. Det är inget misslyckande, man kan inte öka om man inte tränar, så enkelt är det. Och hur jobbigt det än var att inse att jag faktiskt har tappat lite av mina gains så bestämde jag mig en gång för alla att aldrig mer låta maten och framförallt kalorierna hålla mig i ett sånt järngrepp. Jag ska äta bra, träna bra, sova bra och bara fokusera på mitt mål som just nu är 60 kg i squats. Om det kräver att jag går upp i vikt så får det helt enkelt bli så. Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg men jag ville bara skriva av mig lite. För att avrunda det hela, våga aldrig aldrig aldrig säga att jag inte har tränat eller att jag har fått min kropp gratis. För jag har haft världens jävla kamp med mig själv. Puss finisar!!!