sannabergmans

Igår var det en månad sen jag fick mitt hjärta brutalt krossat. Då jag sprang ut från klassrummet och verkligen skrek ut min ångest och min gråt i korridoren utan att bry mig om vem som hörde, och tro mig det var exakt lika dramatiskt som det låter för jag kände verkligen hur hjärtat sakta men säkert gick i små bitar samtidigt som jag inte fick nån luft. Jag vek mig dubbelvikt, Ida kom efter, ledde mig bort från allt, jag kunde inte ens prata, försökte ringa mamma. K a t a s t r o f. 

 

Idag sitter jag här och är ändå hyfsat glad. Självklart går allt upp och ner och imorgon kanske jag har en dålig dag där jag gråter för ingenting och tänker tillbaka på allt. Men idag skiner solen, jag har köpt skor till studenten, jag slutade tidigt och jag är ledig i 3 dagar. Trots att man bara vill dö i de dåliga stunderna så kommer man verkligen på fötter igen. "No cloud is so dark that the sun can't shine through" som jag tatuerade in när jag var 16 och oerfaren. Trots att jag tvivlar kanske det stämmer ändå. 

 

P U S S