23:54

I onsdags var det ett år sen mitt hjärta blev krossat. 365 dagar, 365 morgnar man har stigit upp på, 365 kvällar man har gått och lagt sig. Oändligt många skrattattacker, fester och lyckliga tillfällen men även många tårar och ångestfyllda stunder. Där och då tror man att man ska dö, man VILL bara dö, för man känner hur allting inombords går i tusen bitar och man vet inte hur man ska bära sig åt för att ta sig därifrån. För att gå vidare. Saknaden av honom är bortblåst för längesen, inte en enda liten cell i min kropp vill ha något med honom att göra. 
 
Jag grät minst lika mycket detta år på exakt samma datum men av helt andra anledningar. På grund av en saknad som aldrig kommer blåsa bort. Något jag aldrig helt kommer att kunna gå vidare ifrån, någon jag aldrig kommer att släppa taget om. 
 
Mamma var hos ett medium i onsdags och fick kontakt med flera av våra änglar och den mest framträdande av dem, den med starkast energi, var mormor. Att få bekräftat att hon är med oss i varje steg vi tar och att hon mår bra är det finaste man kan få höra men samtidigt så fruktansvärt jobbigt. Alla känslor kommer upp till ytan igen och saknaden blir för stor. 
 
Att en av dem man älskar mest och värdesätter högst plötsligt tas ifrån en kan man aldrig komma över. Det är inga sårade känslor som försvinner, inget krossat hjärta som läker. Det är ett tomrum som aldrig kan fyllas. Det spelar ingen roll om det går 365 dagar, 50 månder eller 20 år. Vad jag än uppnår i livet kommer jag alltid känna att en del av mig saknas, trots att jag vet att hon alltid är med mig. 
 
Hasta que nos volvamos a ver 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0