sannabergmans

Varning för ett flummigt inlägg utan struktur som jag förmodligen kommer att radera imorgon när det är dagsljus och allt känns lite lättare. 

 

Jag är en såndär människa som känner på mig när saker ska hända. Kalla mig spågumma om ni vill men för det mesta har jag alltid kusligt rätt. Och det hade jag även denna gång. 

 

"För skojs skull" sökte jag på mitt livs första kärlek på Facebook för första gången på flera år, för att upptäcka att han ska bli pappa. Med tjejen han var tillsammans med under tiden som vi träffades i flera månader. Det värsta av allt? Att jag har känt detta på mig hur länge som helst. För att vi alltid kommer att ha en koppling till varandra. 

 

En blandning av extrem trötthet, några få dagar kvar till mens och den feta jävla chocken som uppstod gjorde att jag började storgråta. I höst är det fyra år sen vi träffades. Jag var 17 år. Trots att allt var instabilt och han var opålitlig var han mitt livs första kärlek, medans jag för honom bara var en rolig grej vid sidan av som inte betydde så mycket. Denna insikt är brutal, trots att det snart har gått fyra år.

 

Säger man "jag älskar dig" till någon som inte betyder så mycket för en? Tydligen. Sen förlovar man sig och skaffar barn med tjejen man var otrogen mot, som hela stan förutom jag själv dessutom visste om. 

 

Behöver jag säga att jag blev ännu mer bitter?